Presskonferensen efter beslutet om samkönade äktenskap måste vara den mest välbesökta som Svenska kyrkan någonsin hållit.
Minst sex tv-team, ett otal pressfotografer och ett femtontal reportrar trängdes kring det stadiga ekbord där kyrkomötets ordförande Gunnar Sibbmark, ärkebiskop Anders Wejryd och Karlstads biskop Esbjörn Hagberg slagit sig ner.
Ett kvitto om något på hur många som bryr sig om vad Svenska kyrkan beslutar.
Men trots pressuppbådet blev det på många sätt en stillsam tillställning. Mest talande var kanske tonläget. Både Anders Wejryd och Esbjörn Hagberg poängterade, var och en på sitt sätt, att nu handlar det om att leva tillsammans och genomföra beslutet om samkönade äktenskap.
Ärkebiskop Anders Wejryd konstaterade att beslutet naturligtivs innebär en del ansträngda relationer. Både inom Svenska kyrkan och till andra kyrkor. Men det är en konsekvens som kyrkan måste vara beredd att ta. På en direkt fråga om vad han ansåg om dagens beslut svarade Anders Wejryd;
- Vi har fatta rätt beslut men det är också lätt mig för att känna mig in i hur de andra har det.
Esbjörn Hagberg är en av de biskopar som önskat ett annat beslut. Han underströk att nu är debatten över, nu följer istället dialogen för att hålla samman kyrkan. För honom som biskop är det viktigt att arbeta för att alla homosexuella par som vill ha en vigsel i Svenska kyrkan ska känna sig välkomna.
På det följde omedelbart frågan om han personligen skulle kunna tänka sig att genomföra en sådan vigsel.
- Att själv viga ett samkönat par skulle nog uppfattas som lite inkonsekvent, svarade Esbjörn Hagberg.
Med tanke på de rubriker och debatter som föregått besluten var hela torsdagen en påfallande odramatisk dag på kyrkomötet. Bortsett från tystnaden och förväntan under själva rösträkningen var det mest spännande ögonblicket när ordförande bad ledamöterna testa sina röstknappar. Det tog en stund innan han i tur och ordning fick 249 ja, 249 nej och 248 avstod.
Någon tolkade uppenbarligen den sistnämnda uppmaningen helt bokstavligt.
torsdag 22 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Stolthet och sorg
Så med ens, kvart i sex, är talarlistan slut. En historisk debatt är över. En debatt som mer handlade om att förklara sin egen ståndpunkt än att verkligen bryta åsikter med varandra.
Det går att ha många åsikter om det som sagts. Mot slutet blev det också allt fler inlägg som uttryckte en illa dold irritation.
Men det går också att vara stolt. Stolt över en kyrka som faktiskt kan föra den här debatten, trots alla brister. En kyrka som trots spänningar och delade åsikter törs ta i de frågor som bränner mest.
Det är naturligtvis lättare att känna den stoltheten för den som också bejakar beslutet. Men den känslan innefattar även de som idag uttryckt sin sorg och tvivel. Det är smärtsamt att fatta beslut som skär tvärs igenom en gemenskap. I den morgondag som väntar efter beslutet handlar det fortfarande om att leva som en kyrka.
Då prövas på allvar vår förmåga att lyssna på varandra och leva tillsammans.
Det går att ha många åsikter om det som sagts. Mot slutet blev det också allt fler inlägg som uttryckte en illa dold irritation.
Men det går också att vara stolt. Stolt över en kyrka som faktiskt kan föra den här debatten, trots alla brister. En kyrka som trots spänningar och delade åsikter törs ta i de frågor som bränner mest.
Det är naturligtvis lättare att känna den stoltheten för den som också bejakar beslutet. Men den känslan innefattar även de som idag uttryckt sin sorg och tvivel. Det är smärtsamt att fatta beslut som skär tvärs igenom en gemenskap. I den morgondag som väntar efter beslutet handlar det fortfarande om att leva som en kyrka.
Då prövas på allvar vår förmåga att lyssna på varandra och leva tillsammans.
Temperaturen stiger och åhörarna kroknar
Efter nära fem timmars debatterande börjar stillasittandet ta ut sin rätt. Även på ett erfaret kyrkomöte.
Den som för ett ögonblick lämnar Uppsala universitets aula och den relativa stillheten där, möts av ett nästan öronbedövande sorl utanför dörrarna. I den stenbelagda hallen utanför aulan pågår något som vid första anblicken ser ut som ett jättelikt cocktailparty.
Biskopar, ledamöter, åhörare och journalister står i små grupper och diskuterar. På en stor skärm kan man följa den som talar för stunden. I ett hörn står kaffe, kakor och en stor korg äpplen.
Att dagens debatt berör och engagerar går inte att ta fel på. Här ute förs en spontan debatt som en talarlista med åttio namn inte ger utrymme för.
Bara när Luleåbiskopen Hans Stiglund syns på tv-skärmen och berättar som sin sorg och hemlöshet inför beslutet sjunker sorlet för en stund. Sedan stiger det igen. När sedan veckans Kyrkans Tidning anländer med bud från tryckeriet har den en strykande åtgång.
En halvtimme senare är det nästan tomt ute i hallen. Då har alla de åttio talarna som begärt ordet i första omgången sagt sitt. Äntligen blir det utrymme för repliker och en lite intensivare debatt. Då är alla på plats inne i aulan igen.
Det märks att temperaturen stiger. Inläggen blir både vassare och lite mer irriterade.
Det är bara åhörarna som kroknat. Men det må vara dem förlåtet. Sju timmar efter att debatten startade är det glest på läktarna.
Den som för ett ögonblick lämnar Uppsala universitets aula och den relativa stillheten där, möts av ett nästan öronbedövande sorl utanför dörrarna. I den stenbelagda hallen utanför aulan pågår något som vid första anblicken ser ut som ett jättelikt cocktailparty.
Biskopar, ledamöter, åhörare och journalister står i små grupper och diskuterar. På en stor skärm kan man följa den som talar för stunden. I ett hörn står kaffe, kakor och en stor korg äpplen.
Att dagens debatt berör och engagerar går inte att ta fel på. Här ute förs en spontan debatt som en talarlista med åttio namn inte ger utrymme för.
Bara när Luleåbiskopen Hans Stiglund syns på tv-skärmen och berättar som sin sorg och hemlöshet inför beslutet sjunker sorlet för en stund. Sedan stiger det igen. När sedan veckans Kyrkans Tidning anländer med bud från tryckeriet har den en strykande åtgång.
En halvtimme senare är det nästan tomt ute i hallen. Då har alla de åttio talarna som begärt ordet i första omgången sagt sitt. Äntligen blir det utrymme för repliker och en lite intensivare debatt. Då är alla på plats inne i aulan igen.
Det märks att temperaturen stiger. Inläggen blir både vassare och lite mer irriterade.
Det är bara åhörarna som kroknat. Men det må vara dem förlåtet. Sju timmar efter att debatten startade är det glest på läktarna.
Kvalitén mäts inte i antalet bibelcitat
Ärkebiskop Anders Wejryd är mycket tydlig när han kommer in i debatten efter nästan fyra timmar.
- Karikera inte dom andra!
- Kvalitén i teologin mäts inte i antalet bibelcitat. Bibelns kärleksbudskap är också teologi.
Anders Wejryd berättar att han ofta får frågan om inte ett ja förändrar äktenskapet. Hans svar är att det öppnar äktenskapet.
Anders Wejryd understryker att synen på äktenskap inte är kyrkoskiljande. Därför kan Svenska kyrkan fatta ett beslut som inte omfattas av alla kyrkor i Lutherska världsförbundet eller den så kallade Borgågemenskapen.
- Vi är inte ensamma om att säga ja. Kyrkor i syd diskuterar samma sak och Baptistsamfundets ledande församling röstade ja i söndags.
Men biskop Ragnar Persenius från Uppsala som kommer upp strax delar inte ärkebiskopens övertygelse.
- Avvisa förslaget, det finns inga hållbara teologiska argument för.
- Karikera inte dom andra!
- Kvalitén i teologin mäts inte i antalet bibelcitat. Bibelns kärleksbudskap är också teologi.
Anders Wejryd berättar att han ofta får frågan om inte ett ja förändrar äktenskapet. Hans svar är att det öppnar äktenskapet.
Anders Wejryd understryker att synen på äktenskap inte är kyrkoskiljande. Därför kan Svenska kyrkan fatta ett beslut som inte omfattas av alla kyrkor i Lutherska världsförbundet eller den så kallade Borgågemenskapen.
- Vi är inte ensamma om att säga ja. Kyrkor i syd diskuterar samma sak och Baptistsamfundets ledande församling röstade ja i söndags.
Men biskop Ragnar Persenius från Uppsala som kommer upp strax delar inte ärkebiskopens övertygelse.
- Avvisa förslaget, det finns inga hållbara teologiska argument för.
"Jesus eller riksdagen"
Ett befriande drag under dagens debatt om vigsel och äktenskap är att den är rättfram och uppriktig utan personangrepp.
Däremot förkommer då och då antydningar om att de som stödjer samkönade äktenskap inte vågar gå sin egen väg. Istället har de lyssnat alltför mycket på statens röst.
Susann Torgerson, Folkpartister i Svenska kyrkan, är en av dem som uttrycker frustration över att bli misstänkliggjord. Hon berättar också att hon blivit ”mailbombad” och fått över trehundra e-postbrev som frågor om hon ”följer Jesus eller riksdagen” och där hon uppmanas att rösta nej.
Själv är hon övertygad om att ett nej skulle leda till en massiv våg av utträden ur Svenska kyrkan, därför att många medlemmar skulle lämna i ren besvikelse.
Däremot förkommer då och då antydningar om att de som stödjer samkönade äktenskap inte vågar gå sin egen väg. Istället har de lyssnat alltför mycket på statens röst.
Susann Torgerson, Folkpartister i Svenska kyrkan, är en av dem som uttrycker frustration över att bli misstänkliggjord. Hon berättar också att hon blivit ”mailbombad” och fått över trehundra e-postbrev som frågor om hon ”följer Jesus eller riksdagen” och där hon uppmanas att rösta nej.
Själv är hon övertygad om att ett nej skulle leda till en massiv våg av utträden ur Svenska kyrkan, därför att många medlemmar skulle lämna i ren besvikelse.
Inte halvvägs än
Efter en välbehövlig lunchpaus har kyrkomötet kört igång igen.
Nu vid tretiden återstår fortfarande mer än hälften av talarna i första omgången. Presidiet vädjar därför till ombuden att tänka sig för innan de begär ordet en andra gång.
- Tänk er noga för, om inte det ni vill säga redan är sagt. Annars riskerar vi att fastna i en kvarn där vi sitter och tröskar på.
Men än så länge har inte debatten fastnat i sina hjulspår. Ombuden har haft gott om tid att förbereda sina inlägg och det märks. Debatten idag ger prov på hela den solfjäder av åsikter som Svenska kyrkan hyser kring äktenskap och vigselrätt.
Hans-Olof Andrén är en av de första från Partipolitiskt obundna som argumenterar för vigsel av samkönade par. Han går tillbaka nästan hundra år i tiden och visar hur kritikerna då försökte stoppa införandet av borgerlig vigsel.
- I dag tycker ingen att det är det minsta konstigt.
Hans-Olof Andrén menar att det är att slåss mot väderkvarnar att i Svenska kyrkan försöka bevara begreppet äktenskap enbart för man och kvinna.
- Om några år kommer folk inte att förstå vad vi talar om idag. Låt oss istället frimodigt acceptera det nya.
Hans-Olof Andrén betonar att han efter en lång resa kommit fram till ett ja till samkönade äktenskap.
- Det är en upprättelse åt en grupp som av skaparen fått en annan sexuell läggning.
Nu vid tretiden återstår fortfarande mer än hälften av talarna i första omgången. Presidiet vädjar därför till ombuden att tänka sig för innan de begär ordet en andra gång.
- Tänk er noga för, om inte det ni vill säga redan är sagt. Annars riskerar vi att fastna i en kvarn där vi sitter och tröskar på.
Men än så länge har inte debatten fastnat i sina hjulspår. Ombuden har haft gott om tid att förbereda sina inlägg och det märks. Debatten idag ger prov på hela den solfjäder av åsikter som Svenska kyrkan hyser kring äktenskap och vigselrätt.
Hans-Olof Andrén är en av de första från Partipolitiskt obundna som argumenterar för vigsel av samkönade par. Han går tillbaka nästan hundra år i tiden och visar hur kritikerna då försökte stoppa införandet av borgerlig vigsel.
- I dag tycker ingen att det är det minsta konstigt.
Hans-Olof Andrén menar att det är att slåss mot väderkvarnar att i Svenska kyrkan försöka bevara begreppet äktenskap enbart för man och kvinna.
- Om några år kommer folk inte att förstå vad vi talar om idag. Låt oss istället frimodigt acceptera det nya.
Hans-Olof Andrén betonar att han efter en lång resa kommit fram till ett ja till samkönade äktenskap.
- Det är en upprättelse åt en grupp som av skaparen fått en annan sexuell läggning.
Sorg och rädsla för splittring
Att biskoparna är splittrade kring frågorna om vigselrätt och samkönade äktenskap är ingen nyhet. Det blir extra tydligt när fyra biskopar avlöser varandra i talarstolen precis före lunch.
Sven Thidevall, Hans-Erik Nordin, Esbjörn Hagberg och Carl Axel Aurelius utrycker på olika sätt kritik mot gudstjänstutskottets förslag. Inte minst är de oroade för splittringen inom kyrkan.
- När världens största lutherska kyrka fattar beslut ska det vara välgrundat, anser Strängnäs biskop Hans-Erik Nordin och menar att så inte är fallet nu. Han efterlyser också ett beslut som leder till så lite splittring som möjligt och så stor trygghet som möjligt.
Biskop Esbjörn Hagberg från Karlstad är den som uttrycker de starkaste känslorna. Han talar om den sorg han känner inför beslutet och det hörs också i hans röst.
Han sörjer en kyrka som enligt honom har för bråttom och att en teologisk fråga blivit politisk.
Esbjörn Hagberg avslutar med konstatera att det löfte han gav när han blev biskop, att verka för kyrkans enhet inte går att förena med det förslag som nu allt av döma kommer att gå igenom.
Sven Thidevall, Hans-Erik Nordin, Esbjörn Hagberg och Carl Axel Aurelius utrycker på olika sätt kritik mot gudstjänstutskottets förslag. Inte minst är de oroade för splittringen inom kyrkan.
- När världens största lutherska kyrka fattar beslut ska det vara välgrundat, anser Strängnäs biskop Hans-Erik Nordin och menar att så inte är fallet nu. Han efterlyser också ett beslut som leder till så lite splittring som möjligt och så stor trygghet som möjligt.
Biskop Esbjörn Hagberg från Karlstad är den som uttrycker de starkaste känslorna. Han talar om den sorg han känner inför beslutet och det hörs också i hans röst.
Han sörjer en kyrka som enligt honom har för bråttom och att en teologisk fråga blivit politisk.
Esbjörn Hagberg avslutar med konstatera att det löfte han gav när han blev biskop, att verka för kyrkans enhet inte går att förena med det förslag som nu allt av döma kommer att gå igenom.
Bra att debatten får ta tid
Tio timmars debatt kan låta långt. Men det är bra att kyrkomötets debatt inför beslutet om samkönade äktenskap får ta den tid som behövs. Det är bara att hoppas att så många som möjlighet tar vara på möjligheten att följa den via webb-tv:n på Svenska kyrkans hemsida.
Just nu är nära 300 webb-tv tittare inloggade.
Efter en och en halv timme börjar några drag bli tydliga. Den flesta kritiska rösterna kommer från Partipolitiskt obundna och Frimodig kyrka. Bland debattörerna som stödjer förslaget är det många socialdemokrater som talat under de första timmarna och några av biskoparna.
- Svårt att tillföra något nytt, inleder prästen Yngve Kallin och yrkar bifall till reservation ett, som så många andra av de kritiska rösterna.
Han hävdar att bakom förslaget finns en välordnad lobby och att det saknas ett folkligt stöd för samkönade äktenskap i Svenska kyrkan.
Marta Axner som kommer upp efter honom menar att i grunden handlar det om människosyn. Vi är visserligen skapade som män och kvinnor, men det är inte vår grundläggande identitet, anser hon. Därför ser hon inget hinder för att äktenskapet kan omfatta par av samma kön.
Än så länge har få biskopar varit uppe i debatten.
Biskop Anjte Jackelén lyfter upp en rad teologiska argument för varför kyrkan kan säga ja till samkönade äktenskap.
Det första är skyddsargumentet. Äktenskapet har en skyddsfunktion, skydd gentemot samhället men också skydd vår egen potentiellt destruktiva sexualitet.
- Skyddet blir inte sämre för att fler får del av det.
Antje Jackelén anser också att skapelseperspektivet måste kompletteras med rättviseargumentet. Annars kan det gå lika illa som för de skapelseteologer som stödde det tredje riket, menar Antje Jackelén.
Hon menar också att rent teoretiskt kan kyrkan ha en annan syn än samhället på äktenskapet, men det är knappast praktiskt. Därför bör kyrkan säga ja, om det inte finns några teologiska hinder.
Bertil Murray, Frimodig kyrka, har en helt annan åsikt. För honom är Svenska kyrkan ute på mycket tunn is. En is som kommer att brista.
Just nu är nära 300 webb-tv tittare inloggade.
Efter en och en halv timme börjar några drag bli tydliga. Den flesta kritiska rösterna kommer från Partipolitiskt obundna och Frimodig kyrka. Bland debattörerna som stödjer förslaget är det många socialdemokrater som talat under de första timmarna och några av biskoparna.
- Svårt att tillföra något nytt, inleder prästen Yngve Kallin och yrkar bifall till reservation ett, som så många andra av de kritiska rösterna.
Han hävdar att bakom förslaget finns en välordnad lobby och att det saknas ett folkligt stöd för samkönade äktenskap i Svenska kyrkan.
Marta Axner som kommer upp efter honom menar att i grunden handlar det om människosyn. Vi är visserligen skapade som män och kvinnor, men det är inte vår grundläggande identitet, anser hon. Därför ser hon inget hinder för att äktenskapet kan omfatta par av samma kön.
Än så länge har få biskopar varit uppe i debatten.
Biskop Anjte Jackelén lyfter upp en rad teologiska argument för varför kyrkan kan säga ja till samkönade äktenskap.
Det första är skyddsargumentet. Äktenskapet har en skyddsfunktion, skydd gentemot samhället men också skydd vår egen potentiellt destruktiva sexualitet.
- Skyddet blir inte sämre för att fler får del av det.
Antje Jackelén anser också att skapelseperspektivet måste kompletteras med rättviseargumentet. Annars kan det gå lika illa som för de skapelseteologer som stödde det tredje riket, menar Antje Jackelén.
Hon menar också att rent teoretiskt kan kyrkan ha en annan syn än samhället på äktenskapet, men det är knappast praktiskt. Därför bör kyrkan säga ja, om det inte finns några teologiska hinder.
Bertil Murray, Frimodig kyrka, har en helt annan åsikt. För honom är Svenska kyrkan ute på mycket tunn is. En is som kommer att brista.
Historisk maratondebatt har börjat
Nu har den historiska debatten kring vigsel och äktenskap börjat på kyrkomötet. Att frågan berör många syns inte minst på den välfyllda åhörarläktaren. Sällan eller aldrig har så många lyssnat så intensivt på kyrkomötets debatt.
Närmare 80-talare är anmälda och debatttiden är förlängd till 22.00 i kväll. Det kan behövas. Under den första halvtimmen hann endast sju talare vara uppe.
I fokus för dagens debatt står gudstjänstutskottets förslag, som innebär att Svenska kyrkan ansöker om vigselrätt och inför en ordning för vigsel mellan par av samma kön.
Först ut var Fredrik Nilsson, posk, som yrkade avslag på gudstjänstutskottets förslag. Sedan har varannan talare yrkat bifall och varannan avslag under den första halvtimmen.
De första applåderna får biskop Tony Guldbrandzén när han avvisar den kritik som hävdar att de som säger ja till samkönade äktenskap gör det av följsamhet mot staten. Han tar debatten kring de apatiska flyktingbarnen som exempel på att de som nu säger ja också vågat både kritisera och ta en konflikt med staten.
Närmare 80-talare är anmälda och debatttiden är förlängd till 22.00 i kväll. Det kan behövas. Under den första halvtimmen hann endast sju talare vara uppe.
I fokus för dagens debatt står gudstjänstutskottets förslag, som innebär att Svenska kyrkan ansöker om vigselrätt och inför en ordning för vigsel mellan par av samma kön.
Först ut var Fredrik Nilsson, posk, som yrkade avslag på gudstjänstutskottets förslag. Sedan har varannan talare yrkat bifall och varannan avslag under den första halvtimmen.
De första applåderna får biskop Tony Guldbrandzén när han avvisar den kritik som hävdar att de som säger ja till samkönade äktenskap gör det av följsamhet mot staten. Han tar debatten kring de apatiska flyktingbarnen som exempel på att de som nu säger ja också vågat både kritisera och ta en konflikt med staten.
måndag 10 augusti 2009
Två synsätt kolliderar
Idag har Ekot rapporterat om kristna irakier som Sverige skickat tillbaka. Av 25 kristna irakier som avvisats har 24 flytt från Irak igen. Den 25 fruktar för sitt liv och håller sig gömd i staden Mosoul.
I Irak är din tro en fråga om liv och död. Bokstavligt talat. Din kyrka eller ditt hus kan sprängas i luften beroende på vilken grupp du tillhör. De senaste dagarna har bland annat en shiitisk by drabbats, med 40-talet döda. Men flyr du till Sverige väger din kollektiva identitet lätt.
Två synsätt kolliderar. Delvis helt i onödan.
Det blir extra tydligt när migrationsminister Tobias Billström under dagen kommenterade Ekots uppgifter. Han ser inget konstigt i att vissa kristna utvisas medan andra får stanna.
– Det kommer aldrig att räcka att tillhöra en viss enskild grupp eftersom vi inte fattar kollektiva beslut utan prövningen måste alltid ske individuellt. Det är så den svenska utlänningslagen är konstruerad, förklarar Tobias Billström i Ekot.
Men problemet är att grupptillhörighet görs till en teknikalitet. Vars betydelse nedvärderas. För i Sverige gör vi inte kollektiva bedömningar. Här är prövningen individuell.
Vilket är helt riktigt. Men det är där det logiska felslutet kommer. Det ena utesluter inte det andra. De här människorna flyr från Irak. Där bedöms de kollektivt.
Den insikten borde väga lika tungt i handläggningen av alla kristna irakier som söker asyl. De är inte mer eller mindre kristna. De är rätt och slätt kristna.
Även när de bedöms individuellt.
I Irak är din tro en fråga om liv och död. Bokstavligt talat. Din kyrka eller ditt hus kan sprängas i luften beroende på vilken grupp du tillhör. De senaste dagarna har bland annat en shiitisk by drabbats, med 40-talet döda. Men flyr du till Sverige väger din kollektiva identitet lätt.
Två synsätt kolliderar. Delvis helt i onödan.
Det blir extra tydligt när migrationsminister Tobias Billström under dagen kommenterade Ekots uppgifter. Han ser inget konstigt i att vissa kristna utvisas medan andra får stanna.
– Det kommer aldrig att räcka att tillhöra en viss enskild grupp eftersom vi inte fattar kollektiva beslut utan prövningen måste alltid ske individuellt. Det är så den svenska utlänningslagen är konstruerad, förklarar Tobias Billström i Ekot.
Men problemet är att grupptillhörighet görs till en teknikalitet. Vars betydelse nedvärderas. För i Sverige gör vi inte kollektiva bedömningar. Här är prövningen individuell.
Vilket är helt riktigt. Men det är där det logiska felslutet kommer. Det ena utesluter inte det andra. De här människorna flyr från Irak. Där bedöms de kollektivt.
Den insikten borde väga lika tungt i handläggningen av alla kristna irakier som söker asyl. De är inte mer eller mindre kristna. De är rätt och slätt kristna.
Även när de bedöms individuellt.
fredag 24 juli 2009
Mångkulturell är bara förnamnet
Axel W Karlsson är präst och aktiv i Sverigedemokraterna. Själv beskriver han sig som kristen patriot.
Riktigt vad patriotismen går ut på är inte lätt att förstå. Men i fredagens P 1 morgon gör han klart att Svenska kyrkan ska sluta engagera sig ”särintressen” som migration, klimatet, miljön och homosexualitet.
Istället ska kyrkan ägna sig att sprida det goda budskapet. I Sverigedemokraternas kyrkopolitiska program tycks det sammanfattas i att det allt var bättre för. I synnerhet i Svenska kyrkan.
I Sverigedemokraternas världsbild är Svenska kyrkan en fast och trygg punkt i en ytlig och osäker värld. Där den största faran tycks vara det mångkulturella samhället och i synnerhet islam. Som enligt Sverigesdemokraterna ”utgör ett hot mot såväl kristendomen, den svenska kulturen, demokratin och den samhälleliga gemenskapen”.
Det är synd att Axel W Karlsson inte var på plats i franska Lyon för några dagar sedan. När över 120 av Europas kyrkor i den Europeiska kyrkogemenskapen, CEC, delade visioner och talade om framtiden. Då hade han insett att både migration och klimat står högt på kyrkornas agenda, liksom dialogen med islam. Och att Svenska kyrkan ingår en världsvid gemenskap där mångkulturell bara är förnamnet.
Riktigt vad patriotismen går ut på är inte lätt att förstå. Men i fredagens P 1 morgon gör han klart att Svenska kyrkan ska sluta engagera sig ”särintressen” som migration, klimatet, miljön och homosexualitet.
Istället ska kyrkan ägna sig att sprida det goda budskapet. I Sverigedemokraternas kyrkopolitiska program tycks det sammanfattas i att det allt var bättre för. I synnerhet i Svenska kyrkan.
I Sverigedemokraternas världsbild är Svenska kyrkan en fast och trygg punkt i en ytlig och osäker värld. Där den största faran tycks vara det mångkulturella samhället och i synnerhet islam. Som enligt Sverigesdemokraterna ”utgör ett hot mot såväl kristendomen, den svenska kulturen, demokratin och den samhälleliga gemenskapen”.
Det är synd att Axel W Karlsson inte var på plats i franska Lyon för några dagar sedan. När över 120 av Europas kyrkor i den Europeiska kyrkogemenskapen, CEC, delade visioner och talade om framtiden. Då hade han insett att både migration och klimat står högt på kyrkornas agenda, liksom dialogen med islam. Och att Svenska kyrkan ingår en världsvid gemenskap där mångkulturell bara är förnamnet.
lördag 18 juli 2009
Trötta fötter och svagt kaffe
Trötta fötter, svagt kaffe och och många skratt.
Så kan lördagen på den Europeiska kyrkokonferensen, CEC, sammanfattas.
Om fredagen handlade om struktur och organisation så har lördagen äntligen handlat om visionerna. Hela stämningen är också som förbytt.
I stället för timslånga manglingar i den jättelika konferenssalen så har mötet flyttat ut i korridorerna och smårummen. Delegater och åhörare står i små grupper och diskuterar intensivt. Alla förslag skrivs ner på rosa, blå och vita papperslappar. Tejp blir plötsligt hårdvaluta när visionerna för vilka frågor Europas kyrkor bör driva ska upp på väggarna.
Mission och social rättvisa återkommer bland de hundratals förslagen som till sist tapetserar konferenssalen.
Någonstans i detta kreativa kaos, med ständiga improvisationer, är det uppenbart att det inte är i strukturerna som CEC:s styrka sitter. Även om de är nog så viktiga. Hoppet uppstår istället när alla dessa människor, som knappt kände varandra för några dagar sedan, nu arbetar sida vid sida över alla tänkbara gränser för att skapa gemensamma visioner.
Det är ingen garanti för att CEC:s framtid är i hamn. Men det är en god början.
Så kan lördagen på den Europeiska kyrkokonferensen, CEC, sammanfattas.
Om fredagen handlade om struktur och organisation så har lördagen äntligen handlat om visionerna. Hela stämningen är också som förbytt.
I stället för timslånga manglingar i den jättelika konferenssalen så har mötet flyttat ut i korridorerna och smårummen. Delegater och åhörare står i små grupper och diskuterar intensivt. Alla förslag skrivs ner på rosa, blå och vita papperslappar. Tejp blir plötsligt hårdvaluta när visionerna för vilka frågor Europas kyrkor bör driva ska upp på väggarna.
Mission och social rättvisa återkommer bland de hundratals förslagen som till sist tapetserar konferenssalen.
Någonstans i detta kreativa kaos, med ständiga improvisationer, är det uppenbart att det inte är i strukturerna som CEC:s styrka sitter. Även om de är nog så viktiga. Hoppet uppstår istället när alla dessa människor, som knappt kände varandra för några dagar sedan, nu arbetar sida vid sida över alla tänkbara gränser för att skapa gemensamma visioner.
Det är ingen garanti för att CEC:s framtid är i hamn. Men det är en god början.
fredag 17 juli 2009
Total makeover efterlyses
Vad är vi egentligen bra för?
Frågan ställs av den Europeiska kyrkokonferensen, CEC, som just nu är samlad i franska Lyon. Att budgetläget är tufft märks på alla sätt. Delegaterna är inlogerade i sommartomma studentrum i ett ödsligt universitetsområde och själva mötet förlagt till ett gigantiskt konferenskomplex vid floden Rhone.
Framvuxen i skuggan av kalla kriget, för att markera att kyrkorna hör samman tvärs över Europas gränser, tycks de flesta vara överens om att CEC behöver en total "makeover".
Den viktigaste skillnaden jämfört med 1959, när CEC grundades, är att Europa inte längre delas av järnridån. Nu handlar det istället om EU:s gränser utåt, om vilka som stängs ute och de ökade klyftorna inom den europeiska gemenskapen.
Bakom alla högtidliga formuleringar är kanske svaret varför CEC behövs ganska enkelt.
Ska de europeiska kyrkorna kunna göra sig hörda i EU, så måste de sammarbeta. Tala med en stämma, även när de är oense.
Och CEC är deras bästa chans.
Inte minst gäller det sociala frågor, som migration och trafficking där kyrkornas engagemang faktiskt kan göra skillnad. Dessutom behöver kyrkorna en gemensam möteplats, ett öppet torg, där de kan byta erfarenheter med varandra. Inte minst när det gäller att reflektera över vad det innebär att vara kyrka i dagens Europa.
För den som lyssnar till surret av nära sjuhundra röster varje gång det är en paus i programmet, är det uppenbart att det finns en hel del att prata om.
Frågan ställs av den Europeiska kyrkokonferensen, CEC, som just nu är samlad i franska Lyon. Att budgetläget är tufft märks på alla sätt. Delegaterna är inlogerade i sommartomma studentrum i ett ödsligt universitetsområde och själva mötet förlagt till ett gigantiskt konferenskomplex vid floden Rhone.
Framvuxen i skuggan av kalla kriget, för att markera att kyrkorna hör samman tvärs över Europas gränser, tycks de flesta vara överens om att CEC behöver en total "makeover".
Den viktigaste skillnaden jämfört med 1959, när CEC grundades, är att Europa inte längre delas av järnridån. Nu handlar det istället om EU:s gränser utåt, om vilka som stängs ute och de ökade klyftorna inom den europeiska gemenskapen.
Bakom alla högtidliga formuleringar är kanske svaret varför CEC behövs ganska enkelt.
Ska de europeiska kyrkorna kunna göra sig hörda i EU, så måste de sammarbeta. Tala med en stämma, även när de är oense.
Och CEC är deras bästa chans.
Inte minst gäller det sociala frågor, som migration och trafficking där kyrkornas engagemang faktiskt kan göra skillnad. Dessutom behöver kyrkorna en gemensam möteplats, ett öppet torg, där de kan byta erfarenheter med varandra. Inte minst när det gäller att reflektera över vad det innebär att vara kyrka i dagens Europa.
För den som lyssnar till surret av nära sjuhundra röster varje gång det är en paus i programmet, är det uppenbart att det finns en hel del att prata om.
torsdag 9 juli 2009
Pensionär först vid 97?
Forskare i USA har hittat en medicin, Rapamune, som bromsar åldrandet. Mössens liv förlängdes med en tredjedel, trots att de redan var "gamla" när medicinen sattes in.
Om forskningsresultaten, som publiceras idag på tidskriften Natures webb, också i praktiken går att överföra till människor, innebär de en smärre sensation.
Redan för tio år sedan konstaterade amerikanska forskare att det borde gå att förlänga människans liv med runt 30 år. Just genom att skjuta upp åldrandet. Nu ser vi en antydan till hur det skulle kunna gå till. Även om det är långt kvar.
Vid första anblicken är det bara en positiv nyhet. Vem vill inte förlänga livet med 30 aktiva år, innan åldrandet sätter in på allvar? Men upptäckten reser också en rad frågor. Vilka 30 år talar vi om? Är det 30 år till på jobbet? Kommer världen att översvämmas av 30-40 åringar som till synes aldrig åldras? Går vi i pension först vid 97 ?
Hur kommer ungdomarna in på arbetsmarknaden om den föregående generation sitter kvar på jobben tre decennier till? Om våra liv i framtiden verkligen förlängs med 30 år, skulle det kräva radikala förändringar och nya sätt att tänka.
Den svåraste frågan handlar om rättvisa. Vem eller vilka ska få tillgång till medicinen? Kommer ett längre och friskare liv att bli en möjlighet för de som redan har allt? Så är det förvisso redan idag. Men en medicin som aktivt förlänger livet ställer frågan än mer på sin spets.
Det går också att tänka sig mer än en politisk makthavare som skulle vilja förlänga sin politiska karriär.
En sak är säker. Evig ungdom handlar det inte om. Gamla blir vi för eller senare i alla fall. Med all den bräcklighet och skörhet som det medför. Men om livet förlängdes med 30 år i vår krafts dagar, då kanske vi kunde använda några av de åren att ta hand om våra gamla.
Då skulle något konkret vara vunnet med ett längre liv.
Om forskningsresultaten, som publiceras idag på tidskriften Natures webb, också i praktiken går att överföra till människor, innebär de en smärre sensation.
Redan för tio år sedan konstaterade amerikanska forskare att det borde gå att förlänga människans liv med runt 30 år. Just genom att skjuta upp åldrandet. Nu ser vi en antydan till hur det skulle kunna gå till. Även om det är långt kvar.
Vid första anblicken är det bara en positiv nyhet. Vem vill inte förlänga livet med 30 aktiva år, innan åldrandet sätter in på allvar? Men upptäckten reser också en rad frågor. Vilka 30 år talar vi om? Är det 30 år till på jobbet? Kommer världen att översvämmas av 30-40 åringar som till synes aldrig åldras? Går vi i pension först vid 97 ?
Hur kommer ungdomarna in på arbetsmarknaden om den föregående generation sitter kvar på jobben tre decennier till? Om våra liv i framtiden verkligen förlängs med 30 år, skulle det kräva radikala förändringar och nya sätt att tänka.
Den svåraste frågan handlar om rättvisa. Vem eller vilka ska få tillgång till medicinen? Kommer ett längre och friskare liv att bli en möjlighet för de som redan har allt? Så är det förvisso redan idag. Men en medicin som aktivt förlänger livet ställer frågan än mer på sin spets.
Det går också att tänka sig mer än en politisk makthavare som skulle vilja förlänga sin politiska karriär.
En sak är säker. Evig ungdom handlar det inte om. Gamla blir vi för eller senare i alla fall. Med all den bräcklighet och skörhet som det medför. Men om livet förlängdes med 30 år i vår krafts dagar, då kanske vi kunde använda några av de åren att ta hand om våra gamla.
Då skulle något konkret vara vunnet med ett längre liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
