fredag 11 juli 2014

Almedalsveckan i backspegeln


Så har politiker, lobbyister, journalister och organisationer lämnat Visby för den här gången. Tälten, marknadsstånden och podierna är borta. Den medeltida stadens gränder fylls nu av sommarlediga turister och solen flödar.


Supervalåret gjorde årets Almedalsvecka till den största någonsin. Mer är 3 300 seminarier hölls och mer än 30 000 personer kom hit. Svenska Kyrkan blev genom vår ärkebiskop Antje Jackelén utsedd till Almedalsveckans hetaste. Det var välförtjänt. Antje Jackelén har de senaste åren varit en flitig deltagare i mängder med seminarier. Det jag uppskattar mest, är att hon ger kyrkan en tydlig röst  på seminarier som arrangeras av andra än kyrkliga organisationer. Det är att vara aktiv och engagerad kyrka i samhället!

Tre frågor har löpt som en röd tråd genom Almedalsveckan: miljö, feminism och värdet av mångfald. Mycket av klimat och miljöfrågan har av naturliga skäl fokuserats till Östersjön. Gotland ligger ju mitt i detta synnerligen förorenade innanhav. Biskoparnas klimatbrev har varit tämligen välkänt, men jag hade önskat att kyrkan/biskoparna hade varit ännu mera synliga och tydliga med det budskap som biskopsbrevet förmedlar. Jag anser att dess stora styrka är att det förmedlar hopp samtidigt som det inte väjer för problematiken. Förhoppningsvis har Svenska Kyrkan nu en tydlig strategi  för hur biskopsbrevet blir en relevant faktor i den valrörelse som nu stundar – utan att vara partipolitisk. Det gäller för såväl det nationella som lokala planet, för valrörelse till såväl riksdag som kommunfullmäktige!

Värdet av mångfald och medmänsklighet och varning för det motsatta gav Almedalsveckan en tydlig profil redan innan veckan startade. Den  manifestation som hölls på lördagen innan, gav eko under hela veckan. Klockringningen i våra kyrkor, som varning för främlingsfientlighet har levt kvar under hela veckan. Främst är det domkyrkan som uppmärksammats, eftersom det var de klockorna som ljöd i Visby. Det har inte gått en dag utan att någon med mig kommenterat glädjen över att kyrkan så tydligt bryr sig och tar ställning i en angelägen fråga. Även här hoppas jag att Svenska Kyrkan syns och hörs i valrörelsen – frågan kommer att vara högaktuell mot bakgrund av de främlingsfientliga partier som vill ta plats i de politiskt beslutande organen. Det värsta av dem som deltog  i Visby, Svenskarnas parti, hade torgmöte varje dag, på Donners Plats, i hjärtat av Almedalsveckan. Bilden var dagligen densamma: många poliser, inga direkta åhörare, men väldigt många som visade sin avsky genom att vända ryggen åt talaren.

Man kan väl inte annat än kalla Gudrun Schyman för feminismens svenska guru. Hon var nog den som  flitigast deltog på seminarier och utfrågningar. Hon bidrog aktivt till att alla partier nu har feminism i en eller annan form på agendan. Gudrun Schyman fanns ju också med i ett kvällssamtal i domkyrkan, eftersom Sverigedemokraterna lämnade walk over.

En reflektion jag gjort är vad som skulle hända med det politiska samtalsklimatet, om partiföreträdarna i debatter vågade bli lite mera lågmälda på det sätt som de är i Nikodemussamtalen? Vad skulle hända om de gav sig rätten och tiden att tänka efter någon sekund innan de svarar på aggressiva reporterfrågor, strunta i att de kanske får två andra frågor medan de reflekterar? Det är en sådan otrolig skillnad på dessa toppolitiker om man hör dem i en utfrågning i en TV-studio efter Almedalstalet eller om man hör dem i domkyrkan.

Nikodemussamtalen har än starkare befäst sin plats som en väsentlig del av Almedalsveckan. De har blivit ett allmänt känt begrepp, de är efterlängtade av dem som kommit och samtalat med Barbro Matzols och Mats Hermansson. Antalet åhörare växer. Det är tråkigt att vi under de sju år som de funnits, aldrig haft nöjet att se en partiledare från Alliansen i domkyrkan.
"Det är tråkigt att vi under de sju år som de funnits, aldrig haft nöjet att se en partiledare från Alliansen i domkyrkan."
Det har varit ministrar, partisekreterare och riksdagsgruppledare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har alla år haft en partiledare eller språkrör som representant, Socialdemokraterna har fem gånger haft en partiledare I framtiden anser jag att kyrkan ska styra inbjudan så att det endast är partiledare eller ministrar som kan komma i fråga. De har ett ansvar som gör samtalet mera relevant, de vågar bli personligare. Och vem blir första borgerliga partiledare att äntra podiet i domkyrkan? 

Vi ser med spänning fram mot Nikodeumssamtalen 2015.



Klimat- och flyktingfrågor avslutade Nikodemussamtalen

Två starka kvinnor, som är besjälade av sina politikområden och som samtidigt inte var ovilliga att prata om personliga frågor avslutade Almedalsveckans Nikodemussamtal: Anna-Karin Hatt (C) och Bigitta Ohlsson (FP). 


Anledningen till att det blir två på samma dag är att Almedalsveckan avslutas på söndagen med det sista partiledartalet. Efter det lämnar de sista involverade Visby.

Anna-Karin Hatt är verkligen besjälad av möjligheten med den moderna tekniken och är själv en mycket flitig användare av sociala medier. Dock försöker hon koppla ner på helgerna för att sätta gränser och inte låta dem bli en förbannelse. Hon betonar hur viktigt det är att chefer bejakar att det är OK att var frånkopplad på helger och semestrar. Hur viktigt det är att hitta en balans.

Och att förlora balansen i livet har Anna-Karin Hatt erfarenhet av. Efter valet 1998 gick hon in i väggen, eller som hon själv uttryckte: hon sprang rakt in i den.  Hon hade ägnat väldigt mycket tid till valkampanjen, vara riksdagskandidat, hade fått sitt första barn, var talskrivare åt partiledningen. En morgon kom hon inte upp ur sängen och insåg att det var dags att sätta gränser. Just förmågan att begränsa sig, är anledningen till att hon vågade ta  på sig ett ministeruppdrag.

Anna-Karin Hatt är stolt över de steg som Sverige under hennes ministertid tagit för att ställa om till hållbar energi. Klimatutmaningen är en fråga där alla behöver engagera sig och hon tycker att det är logiskt att kyrkan engagerar sig.

Beträffande tillgång till IT betonar Anna.Karin Hatt hur viktigt det är att det inte blir en klassfråga. Har ett barn inte tillgång till IT hemma, måste de få det via skolan. Hur fort utvecklingen går, markeras av att en ”IT-generation” är 18 månader – så snabb är omställningstakten. Och vi är bara i början av den digitala utvecklingen.

Och så de båda frågorna som alla fått. Anna.Karin Hatt är rädd när hennes 17-åring är ute på kvällen och själv ska ta sig hem med tunnelbana.

Den fråga hon vill ska dominera valrörelsen är klimatet och hur vi ska bejaka ett hållbart klimat med hjälp av modern teknik. Vi måste kunna se våra barn i ögonen och säga att vi gjorde allt vi kunde.

Det sena kvällssamtalet handlade av naturliga skäl om helt andra frågor när Europaminister Birgitta Ohlsson satt på podiet. Hennes engagemang ligger i frågor om mänskliga rättigheter, där hon ser att kyrkan är en naturlig partner. Birgitta Ohlsson har upplevt grekiska flykting läger, sett hur människor anlänt i skrangliga båtar i hopp om ett tryggt och bättre liv.

När frågan om romernas situation kommer upp bränner det till rejält. Birgitta Ohlsson väntar på att en ny EU-kommission och en ny kommissionär ska komma på plats. Hon tycker att det är direkt oanständigt att europeiska regeringar är likgiltiga för hur människor behandlas. Hon upplever flyktingpolitiken i en del länder som direkt oanständig. Birgitta Ohlsson vill att de rumänska romerna får den hjälp och det stöd de behöver hemma i Rumänien. Hon vill att de med hjälp utifrån ska ta till vara och använda de medel som finns till förfogande från EU så att dessa används rätt och inte hamnar i fel fickor. För att vara trovärdig i sin fräna kritik på ministermöten, framhåller hon att Sverige inte har någon fläckfri historia beträffande romer. Många länder skulle behöva ta del av Katitzi-böckerna för att få en inblick i vad romer utsatts för. Birigtta Ohlsson har besökt romska läger i Serbien och Italien och sett hur små barn växer upp i total misär och hur 16-åriga flickor redan väntar sitt andra barn. Tanken på detta ger henne en klump magen.

Birgitta Ohlsson har nyligen fått sitt andra barn. Hon berättar öppet om hur viktigt det är för henne att få vara förälder och vilken lång kamp och olidlig väntan det var innan hon efter sju år fick sin första dotter genom IVF-behandling (provrörsbefruktning). Om detta berättade Birgitta Ohlsson öppenhjärtigt i sitt ”Sommar-program” och fick många reaktioner på det. Som troende har hon tagit illa vid sig över fördömande kommentarer om IVF från kyrkliga företrädare. Man ska aldrig missunna någon att bli förälder som längtar efter det.

Sedan hon blev förälder har Birgitta Ohlsson blivit räddare av sig. Först och främst är hon rädd att det ska hända barnen något, men hon är också försiktigare med vad hon utsätter sig själv för. Hon kan också vara rädd för politiska trakasserier: det är dags för en mera anständig ton på nätet och i samtalet. De goda krafterna måste höras mer.


Birgitta Ohlsson vill se en värderingsstyrd valrörelse. Hon vill att partierna ska våga visa sin själ och beskriva vilket samhälle de vill se om 10-15 år. Och det tror jag att väldigt många väljare också vill!! 

lördag 5 juli 2014

Sjöstedt saknar den öppenhet han fann i USA


För Jonas Sjöstedt är klimatfrågan valrörelsens viktigaste fråga. Det finns ingenting som är viktigare att lyfta fram än hur vi behandlar vår jord. 


Han anser att biskoparnas klimatbrev är viktigt för den debatten och ett utmärkt exempel på ett område där kyrkan bör ta för sig. En lika given roll bör kyrkan ha i biståndsdebatten. I båda dessa fall har kyrkan stor trovärdighet.

Jonas Sjöstedt är väldig tydlig med att han sett fram emot att få avrunda inte bara dagen utan sin Almedalsvecka med Nikodemussamtalet. Att få sitta i lugn och ro och verkligen samtala, inte behöva svara på snabba ja/nejfrågor, inte behöva gå i polemik. Och det märks att han njuter: han är öppen, lättsam och ofta lite humoristisk. Och duckar inte för någon typ av frågor.

Rubriken om att han satte Marx före Jesus är exempel på en antingen-eller-fråga, som han fick utan möjlighet att utveckla sitt svar. Och så blir det en rubrik, en sanning. Jonas Sjöstedt talar väldigt öppet om sitt förhållande till tro och religion. Han är agnostiker, men är väldigt öppen för hur det kan se ut i framtiden. Han ser att det finns ett gott liv i att ha en tro, att man kan hämta kraft och värdighet genom tro, att man kan bli en bättre människa av att ha en tro. Jonas Sjöstedt refererar till  K G Hammars beskrivning av trons tre faser (frälsning, tvivel, mystik) och säger sig längta till den  sista fasen, där man är trygg i sina värderingar utan att ha alla svar. Han tycker också att detta kan överföras till politiken, att den politiska mognaden kan genomgå samma faser.

Familjen betyder oerhört mycket för Jonas Sjöstedt. Mycket viktiga hållplatser i livet har varit hans tre barns födslar. Att det ska hända barnen något är det som han är mest rädd för.
Att få vara hemma i Umeå, ta sig an vedhögen, umgås med vänner utanför politiken är också källor han hämtar kraft ur. Liksom de kontinuerliga kaffestunderna med den snart 100-årige tidigare partiledaren C H Hermansson.

Dagen till ära (USA's nationaldag) fick Jonas Sjöstedt frågor om sin tid i USA. Han tycker att det var skönt att få ta en paus från politiken och få tid att vara med barnen. Han bodde i Brooklyn. Där mötte han en social öppenhet mot främlingar som vi inte har i Sverige. I lekparken var det helt naturligt att föräldrar, som var okända för varandra, pratade med varandra. När han gjorde samma sak i Sverige när han kom hem, tittade folk misstänksamt på honom. I USA är det naturligt att man har en multinationell identitet och man använder ord för det (afroamerikan, svenskamerikan etc) – vi har inte som naturligt ord ”iransvensk” eller liknande. Vi intresserar oss inte för den mångkulturella identiteten och ser en rikedom i det – vi frågar efter vad människor jobbar med och sorterar dem därefter.

Främlingsfientligheten är en annan hjärtefråga för Jonas Sjöstedt. Det räcker inte att manifestera mot rasism. Vi måste börja ta samtalet med dem som lockas till främlingsfientliga partier, ta reda på vad det är som attraherar och samtala om alternativen. Han ser att det i botten finns en otrygghet hos de människorna. Han ser ett Sverige som håller på att kantra, där landsbygden avfolkas och storstäderna växer utan att erbjuda delaktighet i samhället för alla.


Så samstämmigt som alla partiföreträdare uttalar sig i frågan om rasism, så anser jag att alla demokratiska partier borde kunna kroka arm på ett bättre sätt och gemensamt se till att främlingsfientligheten efter höstens val hålls utanför landets olika folkvalda organ – eller att de åtminstone inte får något inflytande alls.