Presskonferens på påveflyget

Sedan öppnas draperiet. Påven, presstalesmannen Greg Burke, och en präst, och det drar igång. 

De svenska frågorna först. De ställs av italiensktalande reportrar i sprakig mikrofon. Det har utlovats tolkning till engelska, men eftersom frågan ställs på italienska kanske man anser att tolkning är onödigt. Varför engelska när det finns italienska, typ.

Flyktingfrågan får ett långt svar och påven väljer att prata mycket om Sverige, han säger ungefär samma sak som under eventet i Malmö fast lite mer. Tanken att flyktingar skulle vara ett hot mot Europas kristna kultur nämner han kort.   

Men påven ger ett tydligt svar på frågan om kvinnliga präster: Nej!
Han hänvisar till Johannes Paulus II slutgiltiga avvisande 1994. Hans uttalande uppmärksammades av katolsk press också. 

Men påven trampar i klaveret när han försöker skämta till det.  

Lite som när Dalai Lama fick frågan om Dalai Lama kunde återfödas som kvinna och, han svarade att i så fall skulle det vara en vacker blondin.

Förmodligen avsåg påven att ge ett skämtsamt svar på Kristina Kappelins spetsade fråga, om katolska präster är rädda för konkurrens? Påven säger att han har hört att svenska kvinnor är starka och duktiga och att han fått berättat för sig att det är därför som en del svenska män väljer utländska fruar.

Känns lite vemodigt.  

Påven verkar vara en sympatisk gammal man med många positiva sidor. Man kan väl ana en kvinnosyn som påverkats av när och var han växte upp, kanske. 

Men han är en världsledare.

På hemsidan Vatican Insider utelämnar man detta ur referatet.

Kyrkans Tidning skriver sanningen, efter förmåga.
Presskonferensen fortsätter. Spanska varvas med italienska. Ett intensivt knatter av tangenter hörs i kabinen. Jag förstår en del, men inte allt. Lite stressande att jag just nu kan jag ju höra en världsnyhet utan att fatta det
Om någon vill höra om jag missade något finns en inspelning, med 40 minuter kraftigt brus av flygmotorer och påvens röst i bakgrunden.

Plötsligt avslutas presskonferensen, vi måste hinna äta. Men italienarna hinner inte ställa sin fråga. De är många. Minst 10 gånger 1339 euro per person för resan. Och ingen fråga! Men de bråkar inte. Kanske hungriga?

Vi får meny, som vanligt. Riktig mat denna gång. Varm pasta, sallad, kött och potatis, efterrätt. Kaffe. Vin om man vill. Vatten för mig. 
Riktiga bestick. Många.

Det hade ju blivit tydligt att frågorna till påven riskerade att inte ge det jag hoppades, så jag började intervjua några Vatikankorrespondenter och andra reportrar innan vi åkte. Intervjuar två till. En är den första kvinnliga reporter som intervjuat en påve.

Vi får minnesprylar från resan. En minnesmedalj, tre bilder på påven och ett litet fodral med ett radband, sannolikt välsignade. En reporter bad om ett till radband.

Vi landar på Roms andra flygplats, Ciampino. 
Snabbt ut för att komma till hotellet och skriva. Att påven sitter på samma plan har jag glömt nu.